arbete eller fritid. Följaktligen får bedömningsinstrumenten inte fatt i de aktiviteterna. Hon exemplifierar med att ta hand om sina barn. – Det är inte egenvård, det är inte fritid och jag skulle inte hävda att det är särskilt produktivt. Ibland känns det precis tvärtom. Några av de aktiviteter som är mest betydelsefulla för dig kanske inte förbättrar din fysiska hälsa men får dig att må bättre, till exempel om du har kunnat hjälpa en annan människa. För att arbetsterapi ska vara relevant i framtiden – i hela världen – tror KarenWhalley Hammell att (västerländska) arbetsterapeuter behöver fokusera mer på människors möjligheter. Förenklat skulle man kunna säga att arbetsterapeutisk teori och praktik behöver bli mer social och mindre medicinsk. Men för den skull inte sluta stötta människor som drabbats av sjukdom eller skador. Det handlar om att syna vilka värderingar som ligger bakom teorier och bedömningsmetoder – och inte minst om att uppmärksamma sina egna oförtjänta privilegier. – Genom en ödets nyck har jag kunnat utbilda mig, arbeta, resa och göra många saker som har berikat mitt liv. Det är först på senare tid jag har börjat förstå att det också gäller min hudfärg (race), eftersom jag är vit och bor i det rika norr. Under hela mitt liv har jag haft orättvisa fördelar, i alla aspekter av livet. KarenWhalley Hammell upplever att just resonemanget om oförtjänta privilegier kan vara svårt för en del att ta till sig. – Alla arbetar hårt, och alla vill tro att den position de har uppnått i livet beror på att de har arbetat hårt. Och ja, de har arbetat hårt. Utan att arbeta hårt skulle de inte ha uppnått den positionen. Men de strukturella förutsättningarna kommer antingen att ha gynnat dem eller missgynnat dem. Att titta sig själv ordentligt i spegeln, både som individ och profession, tror hon är avgörande för att arbetsterapi ska utvecklas till att på allvar främja aktivitetsrättvisa. – Som profession har vi varit beredda att acceptera en förenklad syn på världen. Vi har skapat bedömningsmetoder utifrån de begränsade teorierna, och sedan forskar vi utifrån de begränsade bedömningarna. Jag tror att vi måste tänka bredare om vi ska ha verklig relevans i framtiden. Vi måste arbeta för att människor ska ha förutsättningar att ta vara på de förmågor de har, på det sätt de vill. ¶ Karen Whalley Hammells keynote- presentation från världskongressen i Sydafrika 2018 finns på youtube: För många äldre blir hemtjänstens insatser ett permanent inslag i vardagen, men behöver det vara så? Susanne Assander är doktorand på Karolinska institutet och tillhör forskningsprogrammet Future Care. Hennes forskning fokuserar på hur vardagsrehabilitering kan integreras i hemtjänstens arbete för att ge ett mer anpassat stöd till äldre som bor hemma. På WFOT presenterade hon en studie med fokus på vardagsrehabilitering (reablement). – Programmet Assist grundar sig i ett vardagsrehabiliterande förhållningssätt. Frågeställningen var om programmets utformning var genomförbar och kunde stödja hemtjänstens arbete att erbjuda ett anpassat stöd till de äldre, så att de kunde nå sina mål och göra det de vill och behöver i dagliga aktiviteter. ”Assist har en bra design för att stödja hemtjänstens arbete med vardagsrehabilitering.” FOTO: PRIVAT Undersöker hur hemtjänsten kan stötta äldre till självständighet kk 39
RkJQdWJsaXNoZXIy ODI1MTg=