27
Det blomstrande företagsklimatet i bygden ger
också energi att fortsätta, men det är inte något
som kommunen kan ta cred för, menar hon.
– Det är många söta ord från kommunens håll
gällande oss entreprenörer, men det är just bara
ord, jag har inte märkt av något riktigt stöd eller
engagemang. Det är eldsjälarna här i bygden som
får Höganäs att växa och inget annat. Här har
hänt så mycket på bara några år, nu åker ju Hel-
singborgarna
hit
för att shoppa och äta mat!
Lägenheten har bytts mot ett hus
på Svane-
bäcksvägen tillsammans med Håkan. Oscar har
flyttat, sextonårige Jacob bor kvar. Även Håkans
söner är utflugna.
– Vi trivs fantastiskt bra här, jag har känt mig
hemma i Viken från första stund. Alla hälsar på var-
andra och Alice kan springa på stranden vid havet.
Alice, ja. En bedårande ung golden retriever,
med smala, långa ben och kolsvarta ögon som
Håkan fick av Jonna på sin femtioårsdag.
– En kopp kaffe och en spontan valp på
sängen, fick han. Det är det många som reagerat
på. ”Så gör man ju bara inte.” Men efter första
chocken blev Håkan glad. Han älskar Alice.
Vid sidan av allt jobb designar Jonna dess-
utom träningskläder till egna märket Soul of Jiva.
Vackra, mjuka plagg i lyxiga material, dekorerade
med volanger och band. Svart, förstås, men också
knallgult, chockrosa, koboltblå. Hon vill känna
sig fin när hon tränar, hylla sin kropp.
– Jag har nog aldrig varit starkare än jag är nu,
och det är ju det Nia går ut på. Den ger energi, den
tar inte. Självklart är jagmedveten om att jag blir
äldre, och jag har också anledning att vara lite extra
vaksampå vad somhänder – både minmamma och
moster har reumatism, men jagmärker ingenting
än så länge och i den processen är jag jäkligt tack-
sam för träningen… om jag ska uttrycka migmilt.
Jonna ser träningspassen som en gemenskap
där alla utvecklas tillsammans och det får hon
igen efteråt, då sitter oftast flera kvar en stund i
soffan, dricker te och pratar. Ställer frågor.
– Jag vill inte bli för allvarlig, det måste finnas
plats för lek och jag lär mig hela tiden nya saker
i Nias teknik och fysik. Den dagen jag slutar vara
nyfiken eller inbillar mig att jag kan allt, då är det
slut och då kommer nog klasserna att bli ganska
tråkiga i längden.
Känner du din kropp, bryr dig om den och
vet vad den klarar av, så blir du också starkare
som person. Sluter fred med dig själv. Och det
är i den kraften man kan hitta mod och ork att
göra något för andra. Jonna har genom åren
hållit i olika typer av välgörenhetsprojekt, senast
kring Alla Hjärtans Dag då hon med inspiration
från världsorganisationen One Billion Rising
bjöd in Kvinnojouren i Höganäs, skänkte dagens
förtjänst till dem och satte fokus på den femi-
nina kraften.
– Våld mot kvinnor är så oerhört utbrett och
jag tänker ha det temat som ett stående arrang-
emang just i februari. Det är som Debbie Rosas
säger: ”Vi måste höja våra röster för de som inte
kan. Och vi måste dansa för de som inte kan.”
Jonna pratar gärna om energier
och om att
vara i kontakt med sitt inre, men även om att vara
öppen för det som händer runt omkring, att ta
emot och känna av.
– Spiritualitet för mig är att vara medveten
om att jag är unik och att det är viktigt att ta
hand om och ge det unika lika stor plats som
både känslor och medvetande. Jag är en av
många unika varelser i ett mycket större sam-
manhang. Och jag blir hela tiden påmind om
min egen potential när jag utövar Nia, i vilka
fler sammanhang känner man så? Vem vill
inte
känna så?
Hon funderar en stund, fixerar blicken
mot alla urdruckna teglas och fatet med
småkakor, de brinnande ljusen, det stora
Buddha-huvudet.
– Men att försöka beskriva nia är som att för-
söka förklara hur choklad smakar, det går ju inte
förrän man har provat det själv.
”Spiritualitet för mig
är att vara medveten om att
jag är unik.”
