28 / 100
huvud och viftar med Sri Lankas och Sveriges
flaggor. ”Till Viktoria Rohini tre år” står det på en
skylt som pekar i tågets färdriktning.
I
nför sin dotter Leyihas inträde i världen 2002
lämnade Viktoria Paris. Graviditeten hade
varit lite komplicerad och hon behövde vila
och få stöd av sin mamma.
– Tanken var att vi sen skulle återvända till
Paris. Men med en bebis kändes det plötsligt så
problematiskt att bo där i en ruffig lägenhet långt
från släkten. Så jag flyttade hem till mamma
medan Liyahs pappa jobbade kvar i Paris och
kom till Viken en gång i månaden.
Efter ett år fungerade inte lösningen längre
och paret gick skilda vägar. Viktoria och Liyah
flyttade till en lägenhet på Husensjö i Helsingborg
och Viktoria fick jobb på Formtoppen i Laröd och
Electa, Kullagatan, som hudterapeut.
– Sen möte jag Daniel. Jag var kär i honom i
sjuan när han var den populäraste killen på Vi-
kenskoldanserna. Men kärleken var obesvarad då.
Som vuxna träffades de på några fester hos ge-
mensamma bekanta och Viktorias första intryck i
nutid – att han var snobbig – kom snart på skam.
– Först var jag rädd att jag skulle känna mig
som 13 igen om vi blev ihop. Men tvärtom – det
kändes helt rätt och naturligt. Vi har samma syn
på barnuppfostran och det är så tryggt.
Snart flyttade de ihop och 2008 föddes sonen
Lucas, idag en fotbollskille precis som sin far.
När de bestämde sig för att köpa hus föll valet
på ett relativt nybyggt hus i östra Viken, bara ett
stenkast från Viktorias mamma.
De senaste åren har Viktoria som hudterapeut
och makeup-artist framgångsrikt drivit sin egen
firma Qvalité.
– Jag bestämde mig för att sluta eftersom jag
inte brann längre. Jag kan hudvårdsyrket i söm-
nen och det är ingen utmaning. Men jag älskar
kundkontakten och fortsätter att ta emot några
gamla bryn- och nagelkunder här hemma. Min
äldsta kund är 93 och har kommit under alla år.
B
ygatan ligger ödslig sånär som på några
hundägare när vi går för att titta på hen-
nes ateljé.
– När jag drev Qvalité här lite längre bort var
det trist att det blivit så folktomt i Viken och där-
för flyttade jag salongen till Magasin 36. Men nu
när jag målar vill jag vara mer i fred så då passar
det bra här.
I december under julskyltningen öppnar hen-
nes ”Galleri Bygatan 21” i samma källarlokal som
ateljén. Till att börja med ställer hon ut sina egna
tavlor för att sedan ge andra konstnärer chansen
om intresse finns. Tanken är också att hon sedan
ska börja göra mönster för textil.
Den ekonomiska möjligheten att på heltid
kunna ägna sig åt konsten kom när hon i fjol
liksom sin yngste bror sålde av sin tioprocentiga
andel i Bamseförlaget AB.
– Det har funnits konflikter mellan oss syskon,
men av hänsyn till mamma vill jag inte gå ut med
några detaljer om det offentligt. Idag är jag bara
så lättad att ha lagt det bakom mig och jätteglad
att jag gör det jag gör.
2012 fick Viktoria färger och canvas av sin man
i present. ”Nu börjar du måla” sa han.
– Först var det helt och hållet min egen lilla
bubbla. Glädjen i att skapa! Men så la jag ut några
bilder på Facebook och folk gillade dem, ville till
och med köpa dem. De senaste veckorna har jag
målat från klockan åtta till tre och glömt tid och
rum. Jag får utlopp för mina känslor och det syns
i bilden om jag varit glad, dyster eller arg när jag
målat.
Att ansikten är ett vanligt motiv i hennes
målningar är nog ett spår av att hon så länge job-
bat som make up-artist. Hon tittar på konst varje
dag för att få inspiration – något hennes far också
gjorde.
– Han var den bästa läraren när det gäller
konst, även om vi inte alltid hade samma smak.
Hans favoritkonstnär var finlandssvenska
Helene Schjerfbeck som han tidigt köpte flera
verk av. Viktoria å sin sida föredrar färgsprakande
måleri signerat till exempel österrikaren Voka
eller fransyskan Francoise Nielly.
När vi lämnar ateljén med ett par tavlor för en
fotosession på den råkalla stranden är det flera
förbipasserande främlingar som spontant ut-
trycker sin förtjusning.
– Tack så mycket – vad roligt att ni tycker om
dem, säger Viktoria och ler stolt.
28
”Jag får utlopp för mina
känslor och det syns
i bilden om jag varit
glad, dyster eller arg
när jag målat.”