31 / 100
”Sverige är ett kulturellt undantag.
Det är som om renässansen
aldrig nådde hit.”
hjälpte inte. Polisen tvingade slutligen
ut ockupanterna, Marika med flera
dömdes villkorligt för egenmäktigt
förfarande och husen revs.
– Det var sorgligt och tog lång tid
att komma över. Samtidigt lärde jag
mig väldigt mycket om samhället,
säger Marika.
I
Jordcirkus var hon inte bara
skådespelare utan också regissör,
manusförfattare och under flera år
konstnärlig ledare. Det stora konstnär
liga genombrottet kom 1982 när hon
regisserade
Blodsband
som var en be
arbetning av Gabriel Garcia Márquez
roman
Hundra år av ensamhet.
Tea
terkollektivet turnerade i hela Europa
och USA och fick lysande recensioner.
– Framgången var enorm och vi
fick många priser. Helt enkelt för att
vi hade så bra föreställningar.
Parallellt med Jordcirkus som
erövrade gaturummet med sitt enga
gemang för fred, rättvisa och miljö
frågor fick Marika andra uppdrag.
1979 föddes hennes och Chris Torchs
dotter Moa och dagen efter nedkom
sten fick hon erbjudande om att spela
huvudrollen, Indras dotter, i August
Strindbergs
Ett drömspel.
– Det var kultureliten; bland andra
Börje Ahlstedt, Erland Josephson,
Sven-Bertil Taube och så jag, en
gatuartist. Porträtt av mig tapetserade
sen hela stan. Det var fantastiskt, men
oerhört tufft. Jag ammade min dot
ter, åtta månader, på lunchen när vi
började repetera, och var som nybliven
mamma mycket känslig. Jag minns
att regissören, Johan Bergenstråhle,
under en repetition sa ”Män behöver
ett krig för att kunna utvecklas i sin
manlighet” och jag började gråta. Han
sa det säkert av någon bra anledning,
men jag som var aktiv fredskämpe mot
kärnvapen tyckte det var förfärligt.
Solen
gassar genom fönstret,
Marika svettas med
yllekläder närmast kroppen och vi
lämnar kaféet för en fotosession i
Sofiero slottsträdgård där sommarens
vandringsteater, regisserad av Martha
Vestin, utspelar sig.
Scenografen Yvonne Ericsson
följer med och inne i slottet, på andra
våningen där gamle kungen brukade
vistas om somrarna, hjälper hon Ma
rika att klä sig i en gammal scenkos
tym från 1921, närmare bestämt från
Shakespeares
Trettondagsafton
som
invigde nuvarande stadsteatern.
– Scenkläderna inför sommaren är
inte klara, men jag tänkte att den här
kunde passa, säger Yvonne och rättar
till den vita så kallade pipkragen.
Marika är mån om att Kullalivs
fotograf även ska fånga Yvonne, ”en
oerhört duktig scenograf”, med
kameran.
– Som skådespelare blir man inte
sin roll utan scenografi, masker och
kostymer. Det individuella behövs
men alla är lika viktiga. Alla har be
tydelse för berättelsen samtidigt som
alla är underställda den. Det är som
att bygga ett demokratiskt samhälle,
säger hon.
Teaterscener
i hela
Norden och film har varit ett stän
digt växelbruk genom hennes långa
skådespelarkarriär.
– Jon Lindström är den
filmregissör som betytt allra mest
för mig och gett mig stora roller till
exempel i
Drömmen om Rita, Kron-
vittnet
och
Emma åklagare.
Hans
fru Rita Holst skriver manus och de
jobbar verkligen som ett team, säger
Marika vars starka porträtt av Viola i
Bo Widerbergs
Lust och fägring
stor
nog annars är hennes mest kända
filmroll på vita duken.
– En fördel med film gentemot
teater är att filmerna finns kvar. Min
stora sorg i livet har varit att tea
tern är en dagslända och att jag inte
förmått skydda verken vi gjorde med
Jordcirkus. Varje sista teaterföreställ
ning är ett slags sorg – det uppstår
alltid en stor tomhet efteråt. I grund
och botten tror jag teater handlar om
att träna sig inför döden.
Marika lämnade Jordcirkus 1987
och hade då separerat från Chris
Torch och blivit tillsammans med nu
varande maken, Peter Bergehed, även
han medlem i kollektivet och vän till
Marika sedan hon var 17 år.
– Jordcirkus var min familj och
hela mitt liv. Det var ett stort brott,
men jag kände att jag inte kom längre
rent konstnärligt.
När
Marika fotograferas
förvandlas hon plötsligt
till den narr hon i sommar ska spela
i
Som ni vill ha det.
Med en stämma
som liknar Gollums i
Sagan om
ringen
svansar hon runt en kungabyst
och spelar en trudelutt på en flöjt.
– Den här manlige narren är just nu
min drömroll. Faktiskt har jag spelat
narr en gång förut. Det var när Louise
Hoffsten, KarinWistrand och jag gjorde
rockteatern
Rockens kvinnor
omBig
31