38 / 124
två, något som också förundrade besökare på
”Systrarna” emellanåt kan få njuta av sena kväl
lar. Bar bringa, vickande höfter och
That’s all
right mama
.
Det är här man kommer fram till the million
dollar question: Hur har han orkat hänga kvar,
inte minst under de svajiga åren?
Svaret kommer lika snabbt som Tomas med
en sving kan sätta mikrofonen i armvecket, ett av
hans bästa trick.
– Jag älskar det här hotellet!
Paradiset på riktigt. Som återfanns. Som käl
ken Rosebud i Orson Wells
Citizen Kane
.
– Jag har gjort det ända sedan vi bodde på
Pensionat Andersson när jag var liten. HK var det
fina hotellet och när vi ibland åt här så var det
något väldigt stort.
– Jag älskar mina barn och min fru och så
älskar jag Hotel Kullaberg. Jag är lycklig varje
morgon när jag sätter nyckeln i låset. Kockarna
brukar fråga mig vad jag går på, jag kan förstå
dem. Hur kan man vara en sådan nörd att man
gladeligen arbetar 500 timmar i månaden?
Det är en av anledningen till varför hotell- och
restaurangverksamheten äntligen rullar som den
ska.
– Jag och Gunilla har slitit en hel del genom
åren, jag klagar inte, det är så det är, men när
man som nu börjar få utdelning känns det fan
tastiskt, det är moroten. Vad som kul är också att
barnen är med på ett hörn av verksamheten.
Nathalie som är tatuerare som också har tatu
erat hela familjen och Sebastian som driver Surf
Café i källaren sommartid.
It’s a family affair
.
Vi börjar
närma oss
slutet och man kan som läsare tycka att det var
väl trots allt en ganska lång stillsam sittning med
intervjuoffret.
Inte riktigt så.
Pratstunderna har skjutits på en, två och
tre gånger och emellanåt har det känts som en
klassisk intervju med
Van Morrison
som handlar
om en intervju som skjuts framåt och framåt och
som till slut inte blir av.
Fast det är nu vi kommer fram till lösningen
på mysteriet på den försvinnande hotell
direktören och det står fullständigt klart när det
blir fredag kväll och det är dags för after work
med pytt och öl i bistron.
Solen sprakar över paradiset och lägger guld
över berg och hav. Fönstren på Hotel Kullabergs
restaurangveranda färgas till ockra och bladguld.
Däcket är fullt, inte en plats är ledig och det är ändå
långt till turistsäsongen, matsalen är i det närmaste
full, bistron är definitivt full, dörrar och fönster
öppna, fläktarna snurrar och allt är inbäddat i en
musikalisk påminnelse om en annan och eventuellt
lyckligare tid, ett ständigt snurrande sextiotals
soundtrack med
Tom Jones, Shangri-Las
och såklart
The Animals
:
There is a house in NewOrleans…
Tomas häller upp öl, Tomas är ute i köket, To
mas är i receptionen. Jag hänger med Bob och Per
en stund och när jag ska gå så är Tomas tillbaks i
baren. Jag säger hej till mitt sällskap och när jag
är på väg ut så ser jag honom i mitten av matsalen
i färd med att plocka av ett bord samtidigt som
han konverserar ett par gäster. Jag vänder mig om
mot bardisken. Hur går det till? Ingen kan vara
på två ställen samtidigt. Förutom…
Det är i det ögonblicket jag begriper det hela.
Det är självfallet att en så passionerad hotell
älskande hotelldirektör självfallet har ytterst lite
tid för en journalist.
Tomas Dreilick har ju världens finaste hotell
att rå om.
Har man en gång satt tänderna i en
så fet madeleinekaka somMölle med
omnejd utgör så ska det till rätt mycket
för att inte förstå var
paradiset
ligger…