98 / 100
98
Det gäller att njuta
av processen
I min generations 50-talsvardag
fanns inga
elektroniska leksaker. Hur tråkigt hade vi egentli-
gen? Inte alls, som jag minns det. Men jag minns
att ambitiösa föräldrar som min mamma fick
ångest när tv kom: nu skulle barnen bli förstörda
av tecknad film.
Jag har inga egna barn, men jag har försökt
knyta vänskapsband med människor i barn och
barnbarnsåldern. Jag undrar hur deras nackar ska
klara ett långt livs böjning över spel- och läsplat-
tor, men det säger jag inte. Jag vill ju bli omtyckt!
Vem ska annars komma och hälsa på mig på
hemmet när jag är 95? Alla barnlösa borde tänka
mer på att skaffa unga vänner. Vem ska vi annars
umgås med när våra jämnåriga är döda?
Men vad gör man med små barn, frågade en
uppriktigt nyfiken äldre man när jag berättade att
jag skulle vara barnvakt. Det vet jag inte riktigt.
För 25 år sedan blev jag bonusförälder till en
tvååring. Eftersom jag hade tre hundar behövde
jag inte fundera på vad vi skulle göra. Dessutom
var hennes mamma en klok människa som sa:
”Det gör inget om hon har tråkigt! Barn lär sig
tänka då.”
Det tror jag är sant, men den här flickan var
inte lagd för att ha tråkigt. Första gången vi reste
tillsammans ensamma började den långa tågresan
med att barnet lekte med en lös tråd i min långa
regnbågsrandiga halsduk. Jag tror den leken på-
gick i över två timmar. Jag fick en blixtinsikt i vad
som krävdes av mig: närvaro och uppmärksam-
het. Påhitten kunde barnet stå för själv.
En vinter när hon var stor nog att åka kälke i
skogsbackarna vid husknuten insåg jag hur för-
domsfull min vuxensyn på världen var. Jag ville
sätta henne i kälken och skicka ner henne, men
det ville hon inte alls. Hon ville stå kvar högst
upp och putta iväg kälken medan hon slog ihop
händerna och utropade: ”Titta, den kan själv!”
Sen tumlade vi ner och hämtade upp den och
började om från början, gång på gång.
För många år sedan lyssnade jag på en före
läsning av författaren Torey Hayden, som är
psykolog med omöjliga barn som specialitet. Hon
har skrivit många uppskattade böcker om sådana
öden. Nu berättade hon om människosorter: en
är målinriktad, en annan processinriktad.
Hennes ord gjorde djupt intryck. Processin-
riktade har bättre hand med barn, tror jag var
budskapet. Ett av hennes exempel var: ”att äta
en kaka tillsammans”. Man kan köpa kakan och
äta den, då når man målet snabbast. Hur många
kakor minns du av dem du åt som barn, undrade
hon.
Inte många. Men om någon lät dig vara med
och baka? Hela den stora publiken andades in,
som en sorts kollektivt minne av kakdoften vid
gräddningen. Klart att vi alla mindes fler kakde-
gar och slickade skålar än färdiga kakor.
Efter det har jag intagit en mer avspänd håll-
ning till hela tillvaron, i synnerhet i mina kontak-
ter med barn. Jag är där och försöker följa dem, i
stället för att hitta på saker. Det gäller att njuta av
processen, som kan vara lång. Ögonblicket när
målet nås är kort – och ofta når man inte fram.
Alla barnlösa borde tänka
mer på att skaffa unga
vänner. Vem ska vi annars
umgås med när våra
jämnåriga är döda?
foto: Elisabeth Edén
Författare och journalist
bosatt i Lerberget.
Åsa Mo
b
er
g