62 / 100
62
foto: Li Ferstedt
Universitetslektor kulturvård, Göteborgs universitet, tidigare
stadsantikvarie Höganäs kommun, bosatt i Nyhamnsläge.
Henrik Ran y
En gråtrist dag
lyses upp av ett tjockt brev. Först
känner jag inte igen avsändaren men när jag
öppnar kuvertet förstår jag. Tre exemplar av
Be-
byggelsehistorisk tidskrift nr 70
med min artikel.
Äntligen! Efter redaktörers och granskares skärp
ning är min vetenskapliga studie av Höganäs
omvandling i tryck och ytterligare några av mina
yrkeserfarenheter 1989–2014 summerade.
Under min tid som stadsantikvarie menades
det ibland att bevarandearbetet driver en social
omvandling av ruffiga miljöer till kulturreservat
för köpstarka. Få använde ordet gentrifiering men
det var i stort vad de avsåg. Förenklat är gentrifie
ring en generell kultursociologisk process, som
fick sitt namn av Ruth Glass 1965 och beskriver
hur stadsdelar status, bostadsprisnivå och befolk
ning ändras från lågstatus till högstatus, ofta med
kulturstämpeln sommellanled.
Gentrifieringsforskningen, framgångrik inom
kulturgeografi och sociologi vid Göteborgs univer
sitet, menar att utvecklingen varken är spontan
eller ofrånkomlig utan ett resultat av årtiondens
ekonomiska politik/bostadspolitik. Gentrifieringen
är en del av en accelererande segregationsprocess
och polarisering som kör ut låginkomststagare och
ungdomar ur innerstäderna, riskerar att slita sönder
både våra städer och i värsta fall hela vårt samhälle.
Samtidigt talar sig många politiker och tjänstemän
varma för att öka fastighetsvärdena, städa upp
staden, bygga bostadsrätter för 50-plussare osv.
Vetenskap och politik står långt ifrån varandra.
Gentrifierare är ett ord många vill slänga i
huvudet på andra. Två skäggiga män sitter över
en öl och beklagar att deras stadsdel gentrifieras,
alltid av någon annan. Den egna rollen i proces
sen är man ofta lika obenägen att nämna som sin
årsinkomst vid en formell middag.
Det senaste året har gentrifieringen synliggjorts.
TV har visat hur Venedig håller på att förlora fast
befolkning till förmån för en globaliserat jet-set,
hur IT-folket tränger undan de svarta i delar av San
Francisco och hur enkla hus ersätts med högsta
tushus i Rio de Janeiro. HD har rapporterat om hur
delar av London håller på att kollapsa under sin
egen exklusivitet. Snart kan citys finansmän inte
få något gott kaffe eftersom ingen barrista längre
har råd med en lägenhet inom pendlingsavstånd.
Höganäs är inte riktigt där än och att stoppa
globala sociala trender är nog inget man gör som
politiker eller tjänsteman i Höganäs. Några slutsat
ser vill jag ändå peka på:
Bevarandeplanering bekräftar gentrifieringen
men startar inte den. Det är snarare diskursen
(hur man talar om och förstår omvärlden) som
startar processen.
Sociologiska förändringar är långsiktiga processer
som efterhand accelererar. Dagens Höganäs är en
resultatet av utveckling som pågått sen omkring
1980, inte av politisk quick-fix.
En stads långsiktiga statushöjning inleds med
beteenden hos unga kulturarbetare snarare än
hos politiker och planerare. Tycker politikerna att
statushöjning är positivt skulle de alltså behöva
satsa mer på kulturskolan, unga kulturarbetare
och offentliga rum för kulturella uttryck.
Själv står jag i slutändan kluven.
Varken
planekonomi eller nyliberalism levererar hållbara
svar om framtidens städer. Jag vill se gamla hus
bevarade men också ett bostadsbyggande för unga
människor utan samlat kapital, inte bara hänvis
ningar till s. k. flyttkedjor. Sociokulturell status
höjning känns positivt så länge det inkluderar,
negativt när kulturens huvudsyfte blir att definiera
sig mot lägre samhällsklasser.
Gentrifierare, inte jag väl? Jo, i någon mån.
Precis som alla andra som, med Pierre Bourdieus
terminologi, växlat in kulturellt kapital mot eko
nomiskt. Och så beställer vi in ännu en nördöl.
Gentrifierare – inte jag väl?
Gentrifieringen är en del av en
accelererande segregationsprocess
som kör ut låginkomststagare och
ungdomar ur innerstäderna.