n solig dag i oktober är det mer liv och rörelse
än vanligt i Lisa Wohlfahrts glasveranda i Mölle. Kön till den rykande
varma och heta gulaschsoppan och det nybakade brödet är lång. Matgäs-
terna kommer från Syrien, Eritrea och Etiopien och bor sedan i septem-
ber på asylboendet i Margretebergs.
– Jag var tvungen att fly. Det blev alldeles för farligt, berättar Muham-
mad Hamodh, som är engelskalärare och undervisade vid universitetet
i staden Homs innan han var tvungen att bryta upp och ge sig ut på den
långa resan till Sverige, som gick via Turkiet och Grekland.
Muhammad har varit här i en och en halv månad nu och har redan fått
många nya vänner. Han är glad att vara här och tycker att Sverige är vack-
ert, att allt fungerar bra och är mycket välorganiserat. Men det är lite tyst,
van som han är vid Homs, Syriens tredje största stad med cirka 700 000
invånare, som pulserar dygnet runt.
– Det svåraste är att ha så mycket fri tid när man är van att arbeta. Jag
tillbringar mycket tid på biblioteket i Höganäs och på Sportcentret. Där
trivs jag bra.
Flera av lunchgästerna kommer från Syrien och har flytt för att de inte
ville ansluta sig vare sig till Assads regeringsstyrkor eller till rebellerna.
Vi har ingen tolk men Tsigereda Yahalashey, student från Eritrea, berät-
tar att även han lämnat sitt hemland av politiska skäl. Hans resa gick via
Libyen och Italien.
Rose-Marie Paulsson och Ann-Margreth Larsson, båda engagerade i in-
tegrationsprojektet
Kom med,
är också med vid lunchen. När asylboendet
på Margreteberg började fylldas på i september var de snabbt på plats och
har arrangerat uppskattade vandringar längs Kullaleden, besök i matva-
ruaffärer och på biblioteket. Och själva varit på fest i Margreteberg.
– Det var en helt fantastisk kväll. Alla fina tal som hölls för oss gav mig
gåshud, berättar Ann-Margreth Larsson.
– Migrationsverket står för tak över huvudet och mat, resten är upp till
ideella krafter. Vårt projekt behövs verkligen, kommenterar Rose-Marie
Paulsson.
Efter att soppan är uppäten och kaffet är urdrucket tar Kibram
Yowhance fram sitt instrument – en ”kirar” som han själv har tillverkat
och stämt i bilen på vägen hit. Hans musik och sång får alla att samlas
och stanna upp. Det blir en magisk stund i entrén till krukmakeriet.
– Mat och musik får människor att mötas och närma sig varandra. Jag
hoppas mitt initiativ kan skapa ringar på vattnet, säger Lisa Wohlfahrt.
63
